Myndigheterna i fem europeiska länder, Sverige, Belgien, Nederländerna, Norge och Storbritannien har gemensamt chartrat ett plan som den 9 juni ska skicka tillbaka en grupp irakier. Amnesty anser att beslutet direkt strider mot de riktlinjer som FN:s flyktingorgan, UNHCR, har satt upp, vilka uppmanar länder att inte skicka personer tillbaka till Irak förrän säkerhetssituationen har förbättrats.
-Om dessa personer skickas tillbaka med tvång innebär det att regeringarna i dessa fem länder bryter mot internationell flyktingrätt och människorättsfördrag som länderna har anslutit sig till, säger Hassiba Hadj Sahraoui, biträdande chef för Amnestys Mellanösternavdelning.
Sju år efter den USA-ledda invasionen lever irakierna forfarande i fruktan och hundratals civila dödas eller skadas varje månad. Det är helt klart att den irakiska regeringen inte klarar av att skydda sin befolkning och det gäller även dem som skickas tillbaka från andra länder.
Enligt UNHCR är läget särskilt allvarligt i fem regioner i Irak: Ninewa (Mosul), Kirkuk, Diyala, Salah al-Din och Bagdad. UNHCR anser att personer från dessa områden ska få flyktingstatus eller tillfälligt humanitärt skydd. När det gäller asylsökande från andra delar av Irak bör varje fall prövas individuellt. Om de inte anses vara i behov av skydd i form av flyktingstatus uppmanar Amnesty länderna att ge de asylsökande tillfälligt skydd på humanitära grunder tills säkerhetssituation har förbättrats.
Amnesty besökte nyligen den kurdiska regionen i Irak och träffade då flera personer som hade tvingats lämna sina hem i Bagdad på grund av attacker från väpnade grupper. Amnesty intervjuade även flera irakier som ingick i den grupp på 35 personer som återsändes med tvång från Nederländerna den 30 mars i år. En av männen, 22-årige Shi’a Turkoman, berättade att han höll sig kvar i Bagdad för att han fruktade för sitt liv om han återvände till sin hemstad Tal Afar, norr om Mosul, en region där hundratals människor har dödats i sekteristiskt och politiskt våld.
- Vi mycket oroade över svenska myndigheters, enligt vår mening, ofta felaktiga syn på vilka möjligheter som i verkligheten finns att få skydd från övergrepp. Likaså är bedömningen av särskilt utsatta gruppers och minoriteters behov av skydd långt ifrån alltid korrekt, säger Madelaine Seidlitz, flyktingjurist på svenska Amnesty.
Dayana Jadarian